torsdag 28 april 2011

Inofficiell agilitytävling på Nacka BK

I måndags var det äntligen dags för att starta upp tävlingsåret med en inofficiell tävling på hemmaplan, Nacka BK. Eftersom det var öppenklasser var båda vuvvarna anmälda. Dagarna innan tävlingen började jag få "ångest" för jag kom på att Ärtan inte tränat platta tunneln på nästan ett halvår, och hon har ju en historik med tävlingar där hon ALDRIG tagit platta tunneln, utan alltid sprungit bredvid. Hon kan göra det ibland på träning också, även om hon alltsomoftast tar den jättefint och glatt. Så jag vågade inte riskera att den här tävlingen skulle bli ännu ett misslyckande - jag är rädd att det blir ett befäst tävlingsbeteende också, att strunta i platta tunneln... Så jag hade redan innan bestämt mig för att antingen ha en medhjälpare som höll upp släpet, eller också springa en alternativ väg med Ärtan så vi slapp den. När vi kom till tävlingen var platta tunneln placerad precis vid bankanten (det är ju det vanliga, så funktionärerna ska ha lätt att fixa till den mellan varje ekipage) så jag engagerade mamma som tunnelhållare och fick grönt ljus för detta av både domare och funktionärer :-)  Så både agility- och hoppklass blev rätt korta banor för Ärtan, men vi LYCKADES och det blev riktigt, riktigt bra! Mitt stora mål med tävlingen var att Ärtan skulle få en positiv tävlingsupplevelse (jag har ju upplevt att hon haft lite, lite "scenskräck"), och det fick hon definitivt :-)

Hon kändes jättefin i loppen - precis som på träning! Scenskräcken märkte jag inget av, det märks att hon mognat och blivit mer rutinerad och kunnig sen förra årets tävlingar. Det är ju nästan ett år sen, så det kanske inte är så konstigt :-)

Jag är jätteglad för att slalomet satt så fint, hon ligger verkligen i svängarna och gruset flyger åt alla håll :-D  Och ingen missad port, hon samlade ihop sig jättefint inför det. Sen satt ju däcket som en smäck, trots att vi inte tränat det heller på ca ett halvår. Men det har vi aldrig haft problem med (tacka vet jag att shejpa in däcket!!), men man vet ju aldrig i tävlingsmiljö! Bakombyten i tunnlar var inga som helst problem, hon suger härligt in i dem och i agilityklassen kunde jag släppa henne tidigt och byta bakom, och i hoppklassen blev det ett ganska snävt byte - ändå inga problem!! Sen köper hon handlingen i början av hoppklassen väldigt bra med tanke på vad lite vi faktiskt tränat på sånt. Dock märkte jag att hon blev lite förvirrad - hon började bjäbba där, och jag tror det är en bidragande orsak till att hon hoppar de hindren riktigt dåligt. Hon var som sagt lite förvirrad för att hon inte är van, och då saktar hon också ned och får därför ännu svårare med hopphindren. Hoppet efter den blå tunneln i hoppklassen hoppar hon däremot alldeles utmärkt. Mer hoppteknik måste vi träna ivf! Höjden på den här tävlinge var ca 31-32 cm så det var riktigt högt!

Frasse var med och motionerade och det känns verkligen som rätt beslut att ha pensionerat honom. Agilityklassen gick helt okej:

Man ser att han tycker att hopphöjden är riktigt jobbig, och det är den som håller nere hans fart. I hoppklassen var det ännu värre, jag orkar inte ens titta på filmen. Jag kunde GÅ runt bredvid honom om jag velat, han var SÅ långsam! Men det var väldigt varmt, och vi hade glömt buren så han stod och vaktade vårt tält hela väntetiden mellan klasserna så han var väldigt trött när det var dags för hoppklassen. Men framför allt är det hopphöjden som dödat Frasses glädje för sporten. För det kändes lite så i hoppklassen: han tyckte inte att det var särskilt roligt (!!!!) utan gjorde det "bara för att". Det blir bra för honom att bli agilitypensionär nu. Han får följa med och träna när vi tränar ensamma, annars får han satsa på annat. Spår älskar han ju  t ex. Och nu i juni ska han få gå på kantarellsökkurs med mamma och pappa, vi gav dem det i födelsedagspresent :-)  Så det går ingen nöd på herr Korv!

Det är ännu en bra sak med Ärtan, att hon är outtröttlig. Hade ju glömt buren till henne också, och även om hon inte vaktar så vilar hon ju inte direkt mellan loppen. Märkte ändå ingen skillnad på henne i de olika loppen, hon är som en duracellkanin ;-)  Jag har faktiskt bara sett henne trött en enda gång i hennes liv, det var en av noffeträffarna, då hon var igång HELA dagen med olika aktiviteter. Då låg hon som en liten fäll i soffan på kvällen :-)  Hon verkar fortfarande vara okänslig för värme också, bara hoppas att det håller i sig :-)

4 kommentarer:

  1. Dina noffar är ju helt fantastiska, "Frassekorven" också!!! Du borde ha en återkommande sida i Norfolk Nytt, där man får följa dina hundars agilitybravader. Du har ju verkligen skrivandets gåva också...Jättetrevlig läsning!

    SvaraRadera
  2. Oj, tack! :) Jag tycker om att skriva, så inläggen tenderar ju att bli rätt långa när jag väl skriver ;)

    SvaraRadera
  3. Åh, Kickan, vad duktig hon är, lilla sammets-Ärtan! Som en oljad blixt med så mycket vilja! Ett riktigt krutpaket. Roligt att följa Eran framfart i agilityspåren är det alltid. Och så Frassegubben som börjar bli lite långsam men gör sitt bästa i alla fall. Längtar efter dom och Er! Bilderna på Blenda i vårmössan och när hon tar av sig vintermössan och låter vinden blåsa genom lockarna är bara bedårande. Och så lilla Ylva som kryper nu! Med stor koncentration och målmedvetenhet. Så fina ungar Ni har! Skriver en rad till mamma och bestämmer en dag Ni kan komma hit så vi får se Er innan sommaren tar vid Kramar <3 Sanna och familjen

    SvaraRadera
  4. vill å det bestämdaste protestera mot benämningen herr Korv ---- jag är en vältränad noffe i mina bästa år, och vet var det lönar sig att lägga krutet. Jag får lika mycket beröm för ett sakta lopp så varför skynda, det är vägen som är målet!!!!

    SvaraRadera